Igår rasade min värld.. Totalt! Jag har mått dåligt under en längre tid nu. På olika sätt, och jag har inte alltid kunnat sätta fingret på vad det är.. Men igår kändes det som om jag hade tagit rejält med satts och löpt rakt in i en betongvägg.. gråtit två dagar i stress, nästan utan stopp. Efter jag pratade med min mor igår släpptes allt, som om man avlossat en kanon! Gråten gick inte att hejda, det bara rann. Stackars Linda som fick stå ut med en gråtande Jenny i några timmar! :/ Låg hemma i fosterställning och grät mera. Underbara Fanny som kom över och kramades! Bussen hem till Mamma och grät med min familj, de är ju helt underbara! Min jessica kom till mig efter jobbet och gjorde livet mycket ljusare och roligare! och för en stund kändes livet helt okej! :)
Jag har lovat mig själv att jag ska försöka att inte bli deprimerad, vet att jag har en tufftid framför mig nu..
Har ni någonsin haft känslan av att det inte är rätt och ni inte vet vad ni ska göra, om ni ska ta steget i en annan riktning men inte vågar... Jag har tagit det steget nu och det känns skönt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar